LOOOOSER....

Ja det är precis vad jag är!!
I vårt hus är det Olle som brukar sköta läggningen av Isabelle. Det är både på gott och ont att en av oss gör det och idag är det på ont. Olle är på hockey och jag har försökt få Isabelle att somna i snart en och en halvtimme. Ändå har jag gjort precis som Olle brukar göra och hon brukar då somna på max en halvtimme. Nu har jag gett upp!
1-0 till Isabelle.

So long...

Uppdatering...

Ja dags för en uppdatering, ni får gärna fortsätta gissa!!

Fick en kommentar om att jag kanske skulle ha en namntävling. Spännande, ni är varmt välkommna med namnförslag. Men jag kan säga att det är ingen som kommer att vinna en Ipod eller något annat. Den enda vinst på både datum och namn är att ni antingen är ganska bra på att gissa rätt eller har en väldigt bra smak vad det gäller namn. Ett måste är att det ska gå bra ihop med Isabelle såklart, så sätt igång och ge förslag!!

27 sept - Syster/Moster
29 sept - Mamma/Mormor
2 okt - Pappa/Morfar
4 okt - Jess
5 okt - Linda
7 okt - Sofia
9 okt - Peter
13 okt - Malin
18 okt - Andreas

So long...

Då var det dags igen...

...för klädbytardagen på Brandmannen. Hittade hyfsat med kläder, men tyvärr det mesta i rosa. Varför måste alla tjejkläder antingen vara rosa eller ha en massa konstiga mönster eller färger? Var finns alla neutrala kläder, typ grått,vitt,svart och på dom sakerna gör det mig inget om det är en Hello kitty eller en hund. Men nu är hon ju över två år och vi kan rosa kan man säga.

Det var några saker som föll damen extra mycket i smak, det var den här jackan,byxorna hon har på sig och sen en verktygslåda som hon hållt på att skruva och lekt med hela eftermiddagen. Det är kul när sakerna uppskattas!

So long...

Öm...

Idag är jag så öm i revbenen att det känns som om jag inte har ett enda helt kvar. Den här bebisen är helvild, det är väldigt få minuter den är stilla dag som natt. Jag trodde inte att man kunde ha en vildare bebis än vad Isabelle i magen, men där trodde jag fel allt.

Isabelle har iallafall fattat hela grejen och hon har ledsnat på att vänta, imorse sa hon "Bellis prata bebisen" sen lutade hon sig över magen och sa "hörru bebis kom ut!" sen tittade och pekade hon på bebisens säng och sa "bebisen bo där nu". Jag kan inte annat än att hålla med henne! När vi ändå höll på att prata om bebisen frågade jag vad hon tycker att den ska heta, hon funderade en stund sen sa hon "B8". Hmmm det tåls att tänka på.

Magmätning...

So long...

Inte mycket

Nej här händer det inte mycket, den ena dagen är den andra lik.

När jag väl rullat mig ur sängen så vankar jag mellan soffan och lite måsten hela dagen fram till dagens höjdpunkt - Bellis och Olle kommer hem!

Men ibland händer det något extra som idag, jag har tillbringat mitt dagliga vankande i Mora med mamma. Vi hade en väldigt trevlig dag och till skillnad från alla andra dagar vi har varit ute så var den ovanligt lugn. Vi hann till och med äta mat i lugn och ro, ingen stress - så skönt!
I den takt jag har nu så är det ett måste att ha en hel dag, för jag går långsammare än en snigel och fast takten är långsam orkar jag knappt ändå. Nu får jag ta mitt straff, är helt slut och alla dessa sammandragningar påminner mig om att en sån här dag inte är det optimala för mig just nu. Allt runt omkring gör att jag längtar ännu mer till att bli "normal" igen, snart, snart,snart.

So long...

Uppdatering....

med nya gissningar.
Vinsten är INTE en x10 mini!!Det är vi som får vinsten, ni får bara äran att titta på den.

27 sept - Syster/Moster
29 sept - Mamma/Mormor
4 okt - Jess
5 okt - Linda
7 okt - Sofia
9 okt - Peter
13 okt - Malin
18 okt - Andreas

Nära skjuter ingen hare, man måste pricka rätt på dagen!

Konstaterat

Igår vart det konstaterat att jag verkligen är otursförföljd. Efter besöket på mvc skulle jag åka till mamma och pappa för att hämta Tezz som varit där ett par dagar.
Vad händer då? Jo bilen börjar låta och bete sig konstigt, men jag trodde jag hade kört på en gren som fastnat. När jag kommer fram går jag runt och tittar och möts av det här.

Kul, tur att pappa jobbar hemma och kunde hjälpa mig och byta till reservdäcket och framför allt att jag var så nära dom när det hände.

Stenen

Lyckas man att få in en sån här sten på en väg det knappt finns sten på så måste det bara vara otur. Jag är alltså otursförföljd, lika bra att konstatera det!

Tur i oturen att det var det sämsta däcket som vi ändå skulle bli tvugna att byta ut.

So long...

Era gissningar....

Så här ser det ut hittills med era gissningar på när vilden kommer

27 sept - Syster/Moster
29 sept - Mamma/Mormor
4 okt - Jess
5 okt - Linda
7 okt - Sofia
13 okt - Malin
18 okt - Andreas

Fortsätt gissa så lägger jag till det, ni har ju till den kommer ut på er!

So long...

Varför??

Två veckor före Isabelle föddes så hände något som var bland det värsta som jag någonsin varit med om. Det är även något som jag känner mig väldigt skyldig till och skäms för att jag inte handlade rätt.

Den 26/7-08 (eller den 27/7) fick morfar en stroke.
Dagen före så ringde han till mamma och bad henne komma för att hämta en nyckel ifall någonting skulle hända honom. Mamma ringde i sin tur mig (jag hade redan en nyckel) och sa att morfar kände sig konstig i ena armen och ville därför att hon skulle hämta en nyckel. Jag blev rent ut sagt förbannad på mamma. Var det bara jag i hela världen som fattade att morfar behövde komma till ett sjukhus?Det bara ringde varningsklockor för stroke i mitt huvud. Jag var påstridig och jag och Olle mötte upp mamma hos morfar. Man såg direkt på armen att det inte var som det skulle och jag tyckte även att ena benet in riktigt hängde med.
Jag försökte övertala morfar att det var bäst att vi åkte in till sjukhuset så att dom fick kolla upp det, kanske bara skulle vara någon medicin som behövde ändras. Jag försökte verkligen allt och en tårögd morfar försökte också allt för att slippa åka in. Morfar och jag är båda rädda för sjukhus, där av hans ovilja att följa med. Innan vi åkte därifrån så bestämde vi tillsammans med morfar att jag och Olle skulle komma kl. 8 morgonen därpå för att åka in till sjukhuset.

När vi kom nästa dag så tog vi bilen enda in på gården och när jag såg morfars fönster förstod jag att någonting var så fel det bara kunde bli. Han hade inte dragit upp persienerna i sovrummet. När morfar har en tid att passa så är han ute i god tid före och jag var säker på att han skulle sitta redo att åka redan vid sex-sjutiden. Men vad fel jag hade denna gång.
Dum som jag var så hade jag inte tagit med mig nyckeln, jag antog ju att han skulle stå klar ute och vänta som alla andra gånger. Dörren var låst, vi ringde på -ingenting hände. Jag ringde på hans mobil- inget svar, jag ringde på hans hemnummer och tack och lov så svarade han- jag trodde faran var över. Morfar talade om att han ramlat och legat på golvet sedan kl.5 och frågade om vi inte hade nyckeln med oss. Ringde mamma som fick komma med en nyckel, hittade morfar på golvet i hallen och det enda som fanns att göra var att ringa ambulans.
Den dagen var det en mycket lång väntan, först på ambulansen som faktiskt inte var snabb att komma. Om jag minns rätt så tog det över en halvtimme för dom att komma.Väl inne på akuten var det också en lång väntan och i takt med den blev morfars både tal och minne sämre. Sen var det en så lång tid i ovishet om han skulle klara sig eller ev få en till stroke.

Det blev många vändor till Mora under två veckors tid, i stort sätt varje dag. Tur att Isabelle prickade att komma under tiden som morfar låg kvar i Mora. Dagen efter hon föddes var Olle upp och hämtade honom så han för första gången fick se och hålla i sitt första barnbarnsbarn. Den 13 augusti åkte både vi och morfar hem från Mora, vi hem och morfar till Limsjögården.

Ett par veckor efter detta så blev vår älskade katt Isa överkörd, hon hann precis fylla tre år.

Vi fick behålla morfar men förlorade en älskad vän!

Sen den dagen har jag haft ett otroligt dåligt samvete och skämts över att jag gav med mig och inte tog morfar till sjukhuset oavsett om han ville det eller inte. Tänk om jag kunde ha stoppat stroken och morfar förblev frisk. Men samtidigt, är det verkligen rätt att tvinga någon till något man absolut inte vill? Ja kanske i det här fallet.

Häromdagen kom mamma förbi och berättade att morfar fått ännu en stroke, men en mindre än den han fick för två år sedan. Men talet har försämrats och han kan inte äta själv.
Jag kan inte sluta undra om det som hände för två år sedan är på väg att upprepa sig, kommer bebisen om två veckor?Kommer morfar att överleva den här gången?Kommer våran nuvarande katt bli överkörd? Av allt som kan komma att hända önskar jag bara att det är bebisen som kommer och att allt annat kommer förbli som det varit. Framför allt att stroken inte är så farlig och att han återfår tal och kan äta själv igen och får se och hålla i sitt andra barnbarnsbarn.

Morfar som är den som betytt och betyder väldigt mycket för mig. Han har alltid funnits där för mig. Han har alltid varit mån om att man har det bra. Jag har sett morfar nästintill lika mycket som jag har sett mamma och pappa. Jag har i stort sett träffat morfar varje dag under mina 24 år, det kommer bli otroligt tomt den dagen han lämnar oss och jag hoppas innerligt att det kommer dröja.

So long...

Kanske dags...

...för ett inlägg eller vad säger ni?
Här ser alla dagar nästan lika ut så det finns inte så jättemycket att skriva om varje dag, där av dom väldigt få inläggen.

Olle har börjat jobba igen och det är jag som sköter lämning och hämtning på dagis. Inskolningen har gått superbra, men nu när jag ska lämna Isabelle så är det lite svårare för henne. Hon vill gärna att jag ska vara med henne. Idag hann vi bara till konsum innan hon sa "mamma inte åka handla får" vad svarar man då? Anledningen till att hon säger så är för att fröknarna säger att man ska åka och handla lite och då säga hejdå och lämna. Igår började hon storgråta, men det slutade redan innan jag hann ut genom grinden och idag var hon trots allt med på noterna utan tårar. Det bästa av allt är att hon älskar att vara på dagis och man blir så glad att se henne trivas!!

Vi har fått in det kommunala vatten- och avloppet nu. Nu ska bara "bajstanken" ut och badrummet nere (entréplanet) renoveras.

Den senste veckan har jag bara suttit och letat boende i fjällen sportlovsveckan. Jag har letat så mycket att jag knappt kunnat sova på nätterna utan stugor,kvm,bäddar och om det är tillåtet med djur har snurrat runt så fort jag ska till och sova. Kan ni gissa hur svårt det är att hitta ett boende som är för 7 vuxna, 2 barn och 2 hundar? Där "kraven" är varsitt sovrum,bastu och djurtillåtet. Sen vill man ju helst inte bli helt pank heller, för boende och liftkort är fasen inte billigt. Ännu värre om man tex ska boka via Skistar där man MÅSTE köpa liftkort till ALLA vuxna i boendet och dessutom för en hel vecka om man är där vecka 9. Nu ska ju alla åka förutom jag och mamma, men ingen av dom som åker vill kosta på liftkort för en hel vecka.
Nu har vi iallafall hittat ett riktigt lyxboende så vi är alla nöjda och ser fram emot att åka.

Sen väntar jag förstås på att bebisen ska komma ut....tidigt kanske ni kan tycka men imorgon är det exakt tre veckor kvar till samma vecka och dag som Isabelle föddes i.
På tal om det vore det väldigt intressant om ni vill gissa när den vilda krabaten tänker titta ut. Skriv datum och namn i kommentarsfältet så gör jag en lista sen, är så spännande att höra vad andra tror.
Isabelle kom i vecka 37+4, jag är idag i vecka 34+3. Det beräknade datumet är den 15/10, så kom igen och gissa på nu!

So long...