Idag när vi var och handlade på Hemköp så såg jag att min lillebrors klass stod och packade kassar och samlade pengar till en klassresa (hoppas att ni lämnade ett bidrag om ni var där och handlade). Tänk vilka förväntningar och vad spännande det var att veta att man skulle åka iväg med klassen och man visste aldrig vad som skulle hända.
Det får mig osökt att tänka på den klassresan som vi gjorde i nian, den gick till Klimpfjäll (av alla ställen på jorden).
Kvällen före gick mobilerna varma med sms mellan mig och Olle och det stod typ så här:
- Vad tar du med dig?
- Ska vi sitta på bussen?
- Nu är det bara ... timmar kvar!
- Okej, vi ses imorgon!
Och det var en händelserik vecka, med hundspann, skoterturer och björnar i garderober( jepp men det är en annan historia).
Det var den klassresan som var början på vårt liv tillsammans och det är snart nio år sedan!
Forever and ever baby!
So long....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det var så att preci när jag uppdaterade texten, två minuter efter ringer han, och säger att det är slut.
Jag hade ändå tänkt att gör slut. Anyway. Sen säger han en massa trams bara. Då började jag förstå vad han var för person egentligen. En tyngd på mina axlar släppte, och det känns rätt skönt. Men det är jobbiga tankar om att han bedragit mig sedan 4 år tillbaka. Under alla dessa jävla år. eller jag 3½ o lite till. Visst känns det bra, men fortfarande så blir jag så krossad av att hur en person kan vara så inåt helvete jävla hjärtlös. Rent ut sagt (!!!)
Det är en aning jobbigt just nu, för han lämnade mig med ett blödande hjärta, sönder river inuti och en ovishet att han gjort de han gjort. Det gör mig så förbannat sårat. Känner mig så jävla bortsprungen och hittar inte min inre styrka. Men nu kan jag iallafall få tillbaka mitt liv igen och detta är väl början på någonting nytt och bra. Som mitt motto i livet :- Varje motgång är början på en nyframgång !
Tack för att du finns!
Skulle inte klara mig annars!
Kramar i massor !
<333
Nej, du gör mig inte ledsen. Det är ju rena sanningen.
Nej, jag kommer Aldrig någonsin gå tillbaka till honom. Han har faktiskt sårat mig tillräckligt nu. Jag är så långt ner i självförtroendet,självkänslan & själbilden som man kan komma. Vilket jag nu också måste bygga upp igen. Vill bara tillbaka till mig gamla liv och få vara så glad o sprallig som jag en gång faktiskt var, och mådde riktigt riktigt bra. Jag hör aldrig mer av mig till honom igen, och om han ringer svarar jag inte. Det är en sak som är säker. Han har fått sina chanser och jag är helt j*vla slutkörd o i botten. Där lyckades han ju iallafall .. :S
Det är tur att jag har era, min familj, och mina vänner. Ni är verkligen toppen när det väl blir en motgång.
Jag jobbar för fulla muggar rent ut sagt på att komma tillbaka. Tar tid, men vet att de lönar sig. Men så länge som jag tryckt ner mig själv nu, det är tufft att komma tillbaka .. Men det går.Det tror jag. Eller snarare jag måste tro de. Det är skiit jobbigt, och vet knappt varekn ut eller in. Problemet är att han fått mig att känns mig värdelös, dålig, och dålig som person helt enkelt. Så där måste man ju bygga upp sig.
Känns bara rent ut sagt förj*vligt att det har gått så långt. Det är inte fören nu jag förstår vad det är som hänt mellan oss och vad det är vad alla märkt av, men jag har inte lyssnat. Varit blind. Det är nu jag börjar få en bild av hur hela vårt "förhållande" varit uppbyggt.
Livet är hårt, men rättvist!
dunder kramar !
Ni får fira 10års dagen med bröllop tycker jag! :)
Så det är bara att planera, ett år går fort!!
/Jess
Skicka en kommentar