Midsommarafton

Den här bilden tog jag på midsommaraftonskvällen. Den är lite magisk, det röda skenet var bara innanför den inre regnbågen. Det var som en bubbla.

So long...

Odling

I år prövar vi något nytt i växthuset tack vare mamma och pappa.Vi fick en planta pysalis och den är mycket roligare att följa än gurka och tomatplantorna.Det ser mycket lovande ut,den har mycket fruktkokonger.Kommer nog bli ensam kvar i huset för både Olle och Bellis älskar pysalisar.
So long...

Är det möjligt?

Sitter och ringer till försäkringskassan och dom säger "du har plats sexhundrasextiosex i kön". Men va sjutton är det här, hur lång tid ska jag då vänta?

Härom veckan satt jag och ringde varje dag till försäkringskassan pga att jobbet strulat till det med min sjukanmälan. Samma dag fick jag ringa tre gånger och enbart väntetiden den dagen var 94 minuter.

Ojojoj vad försäkringskassan har mycket att bli bättre på. Dom skulle verkligen tjäna på att ha fler funktioner på sin hemsida så man kan göra mer själv och slipper ringa.

So long...

Våran lirare!

Överlycklig

Om ca 2 1/2 timme ska jag hämta en tjej som kommer bli överlycklig.Idag kom nämligen hennes fotbollsdress från Libero.Vi kommer antagligen få problem att få av den för hon älskar allt med fotboll,speciellt fotbollsblöjorna.
So long

Isabelle kommentarer

Häromdagen när vi stod i kön på affären så stod Isabelle i kundvagnen. Framför oss stod det en tant och Isabelle börjar ropa "Akta tanten, akta tanten"

När vi satt på siljan och åt en eftermiddag så kom det en farbror väldigt haltande och gick förbi oss, Isabelle tittar och säger högt " gör farbrorn mamma?"

Det är så roligt när dom säger sånna där saker spontant.
Nu sitter mina favoriter och läser De tre små grisarna här brevid i soffan, det är så mysigt att se och höra på dom. Själv har jag fotbolls VM i magen, mycket hellre där än på tv framför allt är det så mycket mysigare!

So long...

Gubbdagis

Fredag och lördag har det varit gubbdagis här hemma.Vi fick tag på en minigrävare med kort varsel och kunde ha den ett dygn.Så herrarna fick en del gjort,men vi är inte ens halvvägs än.Grävande och förberedelser fortsätter vi med nästa helg.Vårt mål är att ha vatten och avlopp inkopplat till Olles semester,men det hänger ju inte bara på oss utan kommungubbar mfl.
Tusen tack pappa för all hjälp!Och tack mamma för hjälpen med saften!

Idag har vi haft en trevlig dag med supergod mat och trevligt sällskap i vikarbyn.Tyvärr har någon(antagligen jag)slarvat bort kabel till kameran så jag kan inte bjuda på några bilder från dagen.
So long...

Får man?

Är det tillåtet att äta kladdkaka och grädde till frukost när smörgåsen inte alls var lockande?Hur som helst har jag iallafall gjort det och gott var det!
So long...

Jag håller på att göra rabarbersaft, med mammas hjälp. Igår ställde vi 6 kg rabarber med vatten och citroner i två stora grytor och det ska stå i fyra dygn innan vi kan fortsätta.

Det är jättemånga år sedan som jag drack den här saften, mamma brukade göra den när vi var små. Jag längtar verkligen till den är klar och vi får ta oss ett glas iskall hemgjord rabarbersaft.

Receptet hittar du här, om du prövar att göra den så tala gärna om vad du tycker om den.

So long...

Ännu en helg är över...

Att tiden måste gå så förbaskat fort hela tiden, iallafall på helgerna. Men snart har ju Olle semester, dit får det gärna gå snabbt men inte på själva semestern.

Vad har vi hunnit i helgen då, började jag att fundera på ikväll....ingenting känns det som men en hel del iallafall.

I fredags var vi på en liten eftermiddags utflykt till Ockelbo, men inte för att titta efter kungligheter som alla andra. Nix vi köpte en syskonvagn, babytravel! Är supernöjd med färgen framför allt men med hela vagnen också såklart.

Igår stod Borlänge på tur att få sig ett besök av oss. Där slog vi på stort och köpte två stycken nya toaletter, vattentoaletter för att vara exakt.

Och idag tog Olle dom första spadtagen inför grävningen av kommunalt vatten och avlopp. Kan ni tänka er att detta miljöhus ska få kommunalt vatten och avlopp? Majs Per vänder sig nog i graven stackarn, vi förstör hans livsverk och miljötänk.
Medan Olle höll på med det så klättrade jag runt i ett av äppelträden för att såga ner dom döda grenarna. Jag vet att man egentligen inte ska göra det nu, men det är ju nu när det blommar som man ser vilka grenar som är döda. Olle såg inte för glad ut när han såg att jag stod uppe i ett träd.

Nu ska det bli spännande att se när vi får tag i en maskin som kan gräva den långa biten. Hoppas på att ha två fungerande vattentoaletter innan semestern (Olles alltså, jag är ju sjukskriven).

So long...

Men nu så...

Isabelle är som tiger i Nalle Puh, hon studsar fram. Hon älskar att hoppa!
Ikväll när hon stod och hoppade i soffan och vi sa åt henne att inte hoppa sa hon
- köpa studsamatta mamma!

Det var ord och inga visor det.Jag tycker att det är ganska så fascinerade att en som inte ens fyllt två år säger nåt sånt. Eller så kanske det bara ska vara oroande, för hur blir det om några år?

Tänk vad tråkig man blir när man blir förälder. När man var mindre var det roligaste man visste att hoppa i soffan eller i mamma och pappas säng. Man fattade inte varför man inte fick hoppa där och tyckte bara att dom var dumma och tråkiga. Nu är man dum och tråkig själv, man kanske skulle köpa en studsmatta så hon har nåt att hoppa på som är tillåtet dessutom. Det tåls att tänka på!

So long...

forts...

Så hur gick hemresan då? Jo som på räls!

Husvagnen vinglade inte en enda gång, inte en enda lastbil och inget magont trots en guppig väg. Vi hade riktigt mysigt, det enda problemet var att det var lite svårt att hitta mat så sent på kvällen. Men vi hann precis in på en pizzeria en kvart innan dom stängde, det kändes lite taskigt att sitta där och äta så vi tog med oss och satt i bilen så dom stackarna fick gå hem.

Nu är det knappt en månad kvar till vi ska ut och fara igen, den här gången åker vi neråt istället och stannar i Falkenberg. Jag hoppas att den resan går lika bra som den här hemresan gjorde.

So long...

Jag har överlevt!

Hemma och tillbaka till vardagen efter vår husvagnstripp i helgen. Vägen dit krävde blod, svett och tårar, lite skratt och ett väldans tålamod.

Innan vi hann lämna tomten så fick jag gå in i husvagnen efter plåster, Olle lyckades klämma sig när han skulle koppla på husvagnen. Sen hann vi till Tibble då vi upptäckte att Isabelles gosekossa blivit kvarglömd hemma. Det var bara att ställa av husvagnen vid jobbet och åka tillbaka. Vi ställde av den för att det skulle gå fortare än att ta med åbäket hem igen, vända och backa och ja. Nästa stopp var i Rättvik för att tanka och möta upp vårt karavansällskap, givetvis var jag redan hungrig då trots att jag åt alldeles innan vi gick utanför dörren hemma. Tur att statoil har smörgåsar, inte goda men helt okej. Men jag hann inte mer än att ta några få tuggor innan min mage protesterade och började göra ont.

Mellan våra stopp i Tibble och Rättvik så sattes Olles tålamod på prov och då kan man ju tro att det var av Isabelle, men nej av mig såklart. Alltid när vi ska ut och åka med husvagnen så får jag en blandning av dödsångest och panik, jag gnäller, gråter ibland, svär över varför jag utsätter mig för det här och ber höga böner till gud att jag ska överleve resan. Olle han tar det mesta med ro och säger att allt kommer att gå bra och att det inte är någon fara. Vilket jag alltid blir arg på, för för mig går det minnsann inte bra bara för att han tycker att det går bra.
Och det vart så kul den här gången så jag måste ge er en repris över det roliga.
Jag - Nej jag skulle ha stannat hemma istället (med gråten i halsen)
Olle - Nej varför då, det här går bra.
J - Nej det gör det inte alls det. (förtvivlad)
O - Jodå, det är ingen fara. Jag kör inte ens 70.
J: Nej och gör du det hoppar jag ut.
O - Det går bra Sofie, det finns inget att vara rädd för.
J - Men vad bra då professorn. Du är ju professor i allt och vet allt om allt.
O - Ja och speciellt Sofieologi och det är fan det svåraste man kan vara professor i. Det är en väldigt sällsynt art som är omöjlig att förstå sig på.

Då kunde jag inte hålla mig för skratt.

Anledningen till detta är att jag är superrädd för att vagnen ska börja slänga och att vi ska åka åt skogen och dö. Det här är ingen gravidnojja jag har utan det är så annars också. Min panik blir ännu värre när det ligger en lastbil bakom och ska köra om, det blir ett enormt sug i vagnen när dom kör om och den börjar vingla.

Nästa problem var att vägen stundtals var väldigt guppig och i varje gupp gjorde det jävulusiskt ont i min stackars mage. Så där vägen var som värst grät jag och skrek ajajaj.

Väl framme var jag trött och hade ont och när vi checkat in på campingen och åkt förbi bommen så man bara en livlig och hoppande fors(?) och jag skrek NEJ jag vill inte. Backen ner till campingen var brant och det såg ut som vi skulle hamna i vattnet. Jag fick för mig att bromsarna inte skulle ta och husvagnen skulle skjuta på, vi hamna i vattnet åka ner i vattenfallet och dö. Givetvis var Olle lugn och sa som vanligt att det är ingen fara vi ska inte dö. Det gjorde vi inte heller.
När vi väl skulle sova var det samma visa då eftersom vi hade huvudena mot vattnet. Jag tror jag frågade hundra gånger om han verkligen hade dragit åt handbromsen. Mitt i allt det där så var det självklart mysigt också, man hörde vattnet dåna och bara ligga i en husvagn är mysigt.

Men vad vi mest gjorde dom där dagarna vi var i Järpen var iallafall att frysa. Vi åkte ju härifrån där det var kanonväder och trodde kanske inte att det skulle vara lika varmt där som här. Men iallafall så man inte behövde tjocka tröjor och jackor. Men vi verkade ha hamnat i Antarktis för kallt var det. Inte hade dom värmen på inne på toaletterna heller, så där höll man på att frysa rumpan av sig. Men mellan allt detta så hade vi väldigt kul, det får vi tacka vårt resesällskap för!

So long...

Back in town!

Den här dagen vart inte alls som jag hade tänkt mig.

Jag blev skickade från mvc till Falun för vidare undersökning där, vi åkte vid 14- tiden här ifrån och kom hem nu. Det vart många timmars väntan på akuten. Men det var en snabb undersökning och mitt onda är helt ofarligt och en vanlig graviditetsåkomma. Bara att tacka och ta emot!

Nu ska vi skynda oss och packa allt som ska med och lägga in det i husvagnen, imorgon far vi uppåt i landet.

So long...

Vart tog dom rosa molnen vägen?

Gubben (tanten) här brevid som jag har satt dit så man kan följa min inneboende säger att det är härligt att vara gravid. Om den hade hälften av mina krämpor så skulle det nog stå andra saker i pratbubblorna.

Jag är kanske långt ifrån en som har en besvärlig graviditet, men jag känner att nu är slutet nära för vad man egentligen orkar och kan stå ut med. Jag ska ge er en snabb version av denna graviditet.

Sen vecka 7 har jag mått konstant illa dygnet runt, blev sjukskriven och fick Lergigan utskriven. Dessutom hade inte mvc sin doktor där när jag behövde få tabletterna, så jag fick träffa en läkare på vc istället. Hon verkade inte veta vad gravid var för någonting utan undrade om jag skulle ha sömntabletter. Lät som om hon tyckte det var jättemärkligt att man skulle ha tabletter mot illamående. Som grädde på moset skrev hon ut fel sort, så när jag tog en tablett blev jag helt utslagen och visste varken vad jag sa eller vad jag gjorde. Jag kunde inte göra någonting utan kunde bara ligga i soffan, satte jag mig upp så var det kört. Så jag hade skyttetrafik mellan soffan och toaletten. Sen fick jag träffa mvc´s underbara läkare som gav mig rätt sorts medicin Lergigan comp och den har hjälp, men stundtals inte. Detta illamående har hållt i sig tills för två veckor sedan, nu kan jag iallafall få mig lite mat och mår inte lika illa.

Eftersom jag då inte kunnat äta på så där fyra månader så har jag även dragit på mig magkatarr . Det var under den tiden som det inte ens hjälpte med att ta tabletterna mot illamåendet. Så det har varit jättekämpigt att få i sig någon mat överhuvudtaget, men när den gav med sig så har det varit lättare.

Sen har jag varit sjukskriven sen slutet av april för att jag även lyckats att få en härlig foglossning som inte är av denna värld. Vet inte exakt vilken vecka det började i men det är pinsamt tidigt. Så dom dagar jag jobbade flera dagar i sträck, hade jag så ont att jag knappt kunde gå. Foglossning hade jag ju med Isabelle också men inte förens dom sista tre månaderna och så ont som jag har nu hade jag inte ens i slutet med henne.

Nu sen en vecka tillbaka har jag fått så vansinnigt ont i vänster sida. Det stramar från ljumsken och upp mot revbenen och ibland bak i ryggen. Hur jag än gör så gör det ont, det spelar ingen roll om jag sitter, ligger, står eller går.
Dom senaste dagarna har det bara blivit värre och nu kan jag vissa gången inte gå rakt utan jag får lov att gå dubbelvikt för att det gör så ont. För att förklara känslan så är det som sendrag eller att en nerv är i kläm och håller på att gå av.
Men jag ska få komma till doktorn idag och jag hoppas innerligt att det är något som går att göra något åt. För nu står jag verkligen inte ut längre.

Är det här någon slags hämnd för att jag var någorlunda skonad med Isabelle? Och om graviditeten är så här, hur blir då förlossningen?

Jag har blivit ett vrak, jag skulle bara vilja stänga in mig i en garderob och gråta fram tills det är dax för bebisen att komma ut. Var är dom rosa molnen man ska hoppa omkring på och bara njuta av att det är en bebis på väg? Jag ser dom då inte!

So long...