Vart tog dom rosa molnen vägen?

Gubben (tanten) här brevid som jag har satt dit så man kan följa min inneboende säger att det är härligt att vara gravid. Om den hade hälften av mina krämpor så skulle det nog stå andra saker i pratbubblorna.

Jag är kanske långt ifrån en som har en besvärlig graviditet, men jag känner att nu är slutet nära för vad man egentligen orkar och kan stå ut med. Jag ska ge er en snabb version av denna graviditet.

Sen vecka 7 har jag mått konstant illa dygnet runt, blev sjukskriven och fick Lergigan utskriven. Dessutom hade inte mvc sin doktor där när jag behövde få tabletterna, så jag fick träffa en läkare på vc istället. Hon verkade inte veta vad gravid var för någonting utan undrade om jag skulle ha sömntabletter. Lät som om hon tyckte det var jättemärkligt att man skulle ha tabletter mot illamående. Som grädde på moset skrev hon ut fel sort, så när jag tog en tablett blev jag helt utslagen och visste varken vad jag sa eller vad jag gjorde. Jag kunde inte göra någonting utan kunde bara ligga i soffan, satte jag mig upp så var det kört. Så jag hade skyttetrafik mellan soffan och toaletten. Sen fick jag träffa mvc´s underbara läkare som gav mig rätt sorts medicin Lergigan comp och den har hjälp, men stundtals inte. Detta illamående har hållt i sig tills för två veckor sedan, nu kan jag iallafall få mig lite mat och mår inte lika illa.

Eftersom jag då inte kunnat äta på så där fyra månader så har jag även dragit på mig magkatarr . Det var under den tiden som det inte ens hjälpte med att ta tabletterna mot illamåendet. Så det har varit jättekämpigt att få i sig någon mat överhuvudtaget, men när den gav med sig så har det varit lättare.

Sen har jag varit sjukskriven sen slutet av april för att jag även lyckats att få en härlig foglossning som inte är av denna värld. Vet inte exakt vilken vecka det började i men det är pinsamt tidigt. Så dom dagar jag jobbade flera dagar i sträck, hade jag så ont att jag knappt kunde gå. Foglossning hade jag ju med Isabelle också men inte förens dom sista tre månaderna och så ont som jag har nu hade jag inte ens i slutet med henne.

Nu sen en vecka tillbaka har jag fått så vansinnigt ont i vänster sida. Det stramar från ljumsken och upp mot revbenen och ibland bak i ryggen. Hur jag än gör så gör det ont, det spelar ingen roll om jag sitter, ligger, står eller går.
Dom senaste dagarna har det bara blivit värre och nu kan jag vissa gången inte gå rakt utan jag får lov att gå dubbelvikt för att det gör så ont. För att förklara känslan så är det som sendrag eller att en nerv är i kläm och håller på att gå av.
Men jag ska få komma till doktorn idag och jag hoppas innerligt att det är något som går att göra något åt. För nu står jag verkligen inte ut längre.

Är det här någon slags hämnd för att jag var någorlunda skonad med Isabelle? Och om graviditeten är så här, hur blir då förlossningen?

Jag har blivit ett vrak, jag skulle bara vilja stänga in mig i en garderob och gråta fram tills det är dax för bebisen att komma ut. Var är dom rosa molnen man ska hoppa omkring på och bara njuta av att det är en bebis på väg? Jag ser dom då inte!

So long...