Varför??

Två veckor före Isabelle föddes så hände något som var bland det värsta som jag någonsin varit med om. Det är även något som jag känner mig väldigt skyldig till och skäms för att jag inte handlade rätt.

Den 26/7-08 (eller den 27/7) fick morfar en stroke.
Dagen före så ringde han till mamma och bad henne komma för att hämta en nyckel ifall någonting skulle hända honom. Mamma ringde i sin tur mig (jag hade redan en nyckel) och sa att morfar kände sig konstig i ena armen och ville därför att hon skulle hämta en nyckel. Jag blev rent ut sagt förbannad på mamma. Var det bara jag i hela världen som fattade att morfar behövde komma till ett sjukhus?Det bara ringde varningsklockor för stroke i mitt huvud. Jag var påstridig och jag och Olle mötte upp mamma hos morfar. Man såg direkt på armen att det inte var som det skulle och jag tyckte även att ena benet in riktigt hängde med.
Jag försökte övertala morfar att det var bäst att vi åkte in till sjukhuset så att dom fick kolla upp det, kanske bara skulle vara någon medicin som behövde ändras. Jag försökte verkligen allt och en tårögd morfar försökte också allt för att slippa åka in. Morfar och jag är båda rädda för sjukhus, där av hans ovilja att följa med. Innan vi åkte därifrån så bestämde vi tillsammans med morfar att jag och Olle skulle komma kl. 8 morgonen därpå för att åka in till sjukhuset.

När vi kom nästa dag så tog vi bilen enda in på gården och när jag såg morfars fönster förstod jag att någonting var så fel det bara kunde bli. Han hade inte dragit upp persienerna i sovrummet. När morfar har en tid att passa så är han ute i god tid före och jag var säker på att han skulle sitta redo att åka redan vid sex-sjutiden. Men vad fel jag hade denna gång.
Dum som jag var så hade jag inte tagit med mig nyckeln, jag antog ju att han skulle stå klar ute och vänta som alla andra gånger. Dörren var låst, vi ringde på -ingenting hände. Jag ringde på hans mobil- inget svar, jag ringde på hans hemnummer och tack och lov så svarade han- jag trodde faran var över. Morfar talade om att han ramlat och legat på golvet sedan kl.5 och frågade om vi inte hade nyckeln med oss. Ringde mamma som fick komma med en nyckel, hittade morfar på golvet i hallen och det enda som fanns att göra var att ringa ambulans.
Den dagen var det en mycket lång väntan, först på ambulansen som faktiskt inte var snabb att komma. Om jag minns rätt så tog det över en halvtimme för dom att komma.Väl inne på akuten var det också en lång väntan och i takt med den blev morfars både tal och minne sämre. Sen var det en så lång tid i ovishet om han skulle klara sig eller ev få en till stroke.

Det blev många vändor till Mora under två veckors tid, i stort sätt varje dag. Tur att Isabelle prickade att komma under tiden som morfar låg kvar i Mora. Dagen efter hon föddes var Olle upp och hämtade honom så han för första gången fick se och hålla i sitt första barnbarnsbarn. Den 13 augusti åkte både vi och morfar hem från Mora, vi hem och morfar till Limsjögården.

Ett par veckor efter detta så blev vår älskade katt Isa överkörd, hon hann precis fylla tre år.

Vi fick behålla morfar men förlorade en älskad vän!

Sen den dagen har jag haft ett otroligt dåligt samvete och skämts över att jag gav med mig och inte tog morfar till sjukhuset oavsett om han ville det eller inte. Tänk om jag kunde ha stoppat stroken och morfar förblev frisk. Men samtidigt, är det verkligen rätt att tvinga någon till något man absolut inte vill? Ja kanske i det här fallet.

Häromdagen kom mamma förbi och berättade att morfar fått ännu en stroke, men en mindre än den han fick för två år sedan. Men talet har försämrats och han kan inte äta själv.
Jag kan inte sluta undra om det som hände för två år sedan är på väg att upprepa sig, kommer bebisen om två veckor?Kommer morfar att överleva den här gången?Kommer våran nuvarande katt bli överkörd? Av allt som kan komma att hända önskar jag bara att det är bebisen som kommer och att allt annat kommer förbli som det varit. Framför allt att stroken inte är så farlig och att han återfår tal och kan äta själv igen och får se och hålla i sitt andra barnbarnsbarn.

Morfar som är den som betytt och betyder väldigt mycket för mig. Han har alltid funnits där för mig. Han har alltid varit mån om att man har det bra. Jag har sett morfar nästintill lika mycket som jag har sett mamma och pappa. Jag har i stort sett träffat morfar varje dag under mina 24 år, det kommer bli otroligt tomt den dagen han lämnar oss och jag hoppas innerligt att det kommer dröja.

So long...