Det här med att vara vuxen

Det har ju som så mycket annat både för- och nackdelar och ju äldre jag blir dessto fler saker upptäcker jag på båda sidor. Visst är det otroligt skönt att få ha sitt eget och sin egen familj, bestämma själv vad och när man ska äta, när man ska städa, plocka disk och allt annat som hör det vuxna livet till. Men vissa dagar kan man önska att någon annan plockade disken, lagade mat, tvätta och la in kläderna i garderoben. Trots det så skulle jag aldrig vilja spola tillbaka tiden till då jag bodde hemma.

Det finns flera saker som hänt den senaste veckan bara som verkligen fått mig att haja till. Vad sjutton är det med vuxna människor egentligen?Ska inte vi vara bra förebilder för barnen? Jag blir nästan förbannad på hur vuxna är. Vuxna är snutt på barnsligare än vad barn är oavsett ålder!

Vi lär barnen att alla ska få vara med, hur är det i vuxenlivet? Jo man fryser ut folk, tittar snett och pratar en (jävla) massa skit(garanterat värre på mindre orter). Vilket föredöme för barnen, det är ju verkligen så vi vill att dom också ska göra?!
Man lär barnen att gå över gatan vid övergångsställen. Vuxna stövlar rakt ut i gatan utan att titta vare sig det är ett övergångsställe eller inte.

Det finns extremt mycket avundsjuka bland vuxna också har jag märkt. Jag tror att det mesta skitsnack kommer in just på den punkten. Varför kan man inte bara glädjas åt att det går bra för någon annan eller vad det nu kan vara. Det är ungefär som "varför fick hon ett hopprep och inte jag". Lägg energi på något annat istället.
Inte nog med det här så upptäcker man också vissa sidor hos människor som man inte sett eller noterat förut. Sidor som är mindre bra. Man upptäcker till sin förvåning och oftast besvikelse vad det är för figurer egentligen.

Självklart så är inte alla vuxna så här men många och det popar upp fler och fler. Jag är inte felfri jag heller men jag försöker att leva som jag lär mina barn.
Hur tycker ni att det är? Berätta gärna för det här är intressant!