En vecka har gått

För en vecka sen så satt vi på akuten i Mora och hade fruktansvärt mycket blandade känslor. Vi var chockade, ledsna och arga. Det kändes som om klockan stannat och minuterna var längre än längst.

Jag tog barnen och mötte upp Olle vid Granngården efter att han slutat jobbet. När vi var klara så åkte O för att köpa pizza och jag och barnen skulle åka hem så länge. Vi får stanna vid järnvägsövergången och invänta ett tåg och medan vi står där så ser jag en brandbil som står tvärs över riks70. Jag frågar Isabelle om hon ser brandbilen men det gör hon inte, sen tittar jag åt vänster och ser en massa blåljus från ambulanser, poliser och brandbilar. Jag var helt säker på att dom krockat i Statoilkorsningen, för det händer ju ibland. Eftersom Isabelle inte kunde se brandbilen så tänker jag att jag kan stanna vid parkeringen till Limsjön så vi kan gå ur och hon får titta på brandbilen. Men när jag svänger in där får jag se min systers bil stå parkerad där. Vi hade bestämt bara någon timme innan detta att vi inte skulle gå runt Limsjön den dagen. Jag tar ut Isabelle ur bilen, låter Lovisa sitta kvar och vi går några meter bort så hon kunde se bättre. Då får jag se att det ligger en bil nere på gångvägen och får en sån obehaglig magkänsla att jag tror jag ska svimma. Tar upp telefonen och ringer min syster och efter ett par signaler svarar och jag hör direkt att något är fel. Jag får panik och säger "Annelie var är du?Vad har hänt?Är du med i olyckan?" Det enda hon säger är "Jag tränar, jag ligger här och tränar" Efter någon minut eller kanske sekund får jag prata med en kille som jag tror kom från ambulansen som berättar att hon på något sätt blivit påkörd av en bil, men dom vet inte hur.
Min instinkt var att springa dit, men vad skulle jag göra jag höll Isabelle i handen och hade Lovisa i bilen? Han säger åt mig att ringa mamma och pappa, packa lite saker åt Annelie och komma efter till Mora.
Jag ringer det samtal som man absolut inte vill ha.

I Mora säger personalen i luckan på akuten sa att Annelie låg i akutrum två, vi halv sprang dit och det vi möttes av var ett tomt rum men massa gräs på golvet. Hon var uppe på röntgen, vi sprang titt som tätt till rum två för att titta om hon hade kommit tillbaka från röntgen men det var en evighets väntan. På den tiden hann man tänka fruktansvärt mycket, kommer hon att dö?Tänk om hon blir förlamad?Hur ser hon ut? Det tog evigheter (kändes det som) innan det äntligen kom en personal och tala om att hon nu låg på IVA och vi fick gå in till henne.

När vi kommer in till Annelie ligger hon fastspänd från topp till tå, det rinner blod från ett väldigt fult sår i pannan. Det är sladdar till ekg, dropp och en massa andra apparater. Det pratas om att hon eventuellt ska flyttas till Uppsala och Akademiska beroende på vad röntgenbilderna visar.

Inte nog med att det är ett fruktansvärt trauma att någon i ens familj råkar ut för en olycka, det är snutt på lika traumatiskt att personalen inte talar om något. Man känner sig så utlämnad och ensam. Tack och lov så slapp hon åka till Uppsala för dom bedömde att blödningen inuti hjärnan inte var så omfattande att Akademiska behövde ha henne där.

Sakta men säkert blir hon mer och mer vaken, efter tre dygn på IVA fick hon komma till en annan avdelning. Nu är hon hemma, hon är mörbultat och har ont i huvudet MEN hon lever och hon hade änglavakt. Det finns inte ord för hur glada och tacksamma vi är att hon lever!

Det är ofattbart vad tid kan kännas lång. Dom tre dygn hon låg på IVA kändes som tre månader om inte ännu mer. Det är också ofattbart vad situationer kan göra med en, jag kan inte tänka klart, jag glömmer saker och jag vet ibland inte ens vad jag har gjort. Min hjärna hänger inte med men det är inte så konstigt med tanke på att den har en sån stor sak att bearbeta.

Jag kan också tillägga att jag vet att det är ett vansinne att stanna och visa en treåring en massa brandbilar. ambulanser m.m och i "vanliga" fall hade jag inte gjort det. Men det måste ha varit det undermedvetna som gjorde att jag drogs till att göra det.

Till sist vill jag tacka alla som har hört av sig och brytt sig om oss och hur det går för Annelie, tack!