Jag minns allt så tydligt.Ambulansen, polisbilarna,brandbilarna, bilen som låg på sidan nere på gångvägen. Hennes bil vid parkeringen, känner klumpen i magen, paniken när jag hör hennes röst i telefonen.
Igår kväll när jag lagt mig kom paniken och mitt dåliga samvete över att jag inte sprang dit och följde med henne i ambulansen. Varför? Hon skulle inte behövt varit själv.Varken i ambulansen,på akuten eller på IVA innan vi kom dit.
Jag stod och såg allt. Jag stod vid hennes bil såg alla blåljus kände viljan att springa dit, men kunde inte eftersom jag hade med mig barnen i bilen.
Jag tyckte att jag var lugn, men Isabelle satt i bilen och grät hysteriskt. Jag stod utanför och försökte få tag i mamma och pappa. Hur lät jag när jag ringde? Var jag så lugn som jag själv tyckte att jag var?
Tårarna rann och jag somnade till slut på en blöt kudde.
Annelie, jag är så glad att du finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar