Jag har överlevt!

Hemma och tillbaka till vardagen efter vår husvagnstripp i helgen. Vägen dit krävde blod, svett och tårar, lite skratt och ett väldans tålamod.

Innan vi hann lämna tomten så fick jag gå in i husvagnen efter plåster, Olle lyckades klämma sig när han skulle koppla på husvagnen. Sen hann vi till Tibble då vi upptäckte att Isabelles gosekossa blivit kvarglömd hemma. Det var bara att ställa av husvagnen vid jobbet och åka tillbaka. Vi ställde av den för att det skulle gå fortare än att ta med åbäket hem igen, vända och backa och ja. Nästa stopp var i Rättvik för att tanka och möta upp vårt karavansällskap, givetvis var jag redan hungrig då trots att jag åt alldeles innan vi gick utanför dörren hemma. Tur att statoil har smörgåsar, inte goda men helt okej. Men jag hann inte mer än att ta några få tuggor innan min mage protesterade och började göra ont.

Mellan våra stopp i Tibble och Rättvik så sattes Olles tålamod på prov och då kan man ju tro att det var av Isabelle, men nej av mig såklart. Alltid när vi ska ut och åka med husvagnen så får jag en blandning av dödsångest och panik, jag gnäller, gråter ibland, svär över varför jag utsätter mig för det här och ber höga böner till gud att jag ska överleve resan. Olle han tar det mesta med ro och säger att allt kommer att gå bra och att det inte är någon fara. Vilket jag alltid blir arg på, för för mig går det minnsann inte bra bara för att han tycker att det går bra.
Och det vart så kul den här gången så jag måste ge er en repris över det roliga.
Jag - Nej jag skulle ha stannat hemma istället (med gråten i halsen)
Olle - Nej varför då, det här går bra.
J - Nej det gör det inte alls det. (förtvivlad)
O - Jodå, det är ingen fara. Jag kör inte ens 70.
J: Nej och gör du det hoppar jag ut.
O - Det går bra Sofie, det finns inget att vara rädd för.
J - Men vad bra då professorn. Du är ju professor i allt och vet allt om allt.
O - Ja och speciellt Sofieologi och det är fan det svåraste man kan vara professor i. Det är en väldigt sällsynt art som är omöjlig att förstå sig på.

Då kunde jag inte hålla mig för skratt.

Anledningen till detta är att jag är superrädd för att vagnen ska börja slänga och att vi ska åka åt skogen och dö. Det här är ingen gravidnojja jag har utan det är så annars också. Min panik blir ännu värre när det ligger en lastbil bakom och ska köra om, det blir ett enormt sug i vagnen när dom kör om och den börjar vingla.

Nästa problem var att vägen stundtals var väldigt guppig och i varje gupp gjorde det jävulusiskt ont i min stackars mage. Så där vägen var som värst grät jag och skrek ajajaj.

Väl framme var jag trött och hade ont och när vi checkat in på campingen och åkt förbi bommen så man bara en livlig och hoppande fors(?) och jag skrek NEJ jag vill inte. Backen ner till campingen var brant och det såg ut som vi skulle hamna i vattnet. Jag fick för mig att bromsarna inte skulle ta och husvagnen skulle skjuta på, vi hamna i vattnet åka ner i vattenfallet och dö. Givetvis var Olle lugn och sa som vanligt att det är ingen fara vi ska inte dö. Det gjorde vi inte heller.
När vi väl skulle sova var det samma visa då eftersom vi hade huvudena mot vattnet. Jag tror jag frågade hundra gånger om han verkligen hade dragit åt handbromsen. Mitt i allt det där så var det självklart mysigt också, man hörde vattnet dåna och bara ligga i en husvagn är mysigt.

Men vad vi mest gjorde dom där dagarna vi var i Järpen var iallafall att frysa. Vi åkte ju härifrån där det var kanonväder och trodde kanske inte att det skulle vara lika varmt där som här. Men iallafall så man inte behövde tjocka tröjor och jackor. Men vi verkade ha hamnat i Antarktis för kallt var det. Inte hade dom värmen på inne på toaletterna heller, så där höll man på att frysa rumpan av sig. Men mellan allt detta så hade vi väldigt kul, det får vi tacka vårt resesällskap för!

So long...