Published with Blogger-droid v1.6.3
måndag 8 november 2010
En paus
Första dagen ensam med två barn,har hitills gått över förväntan.Dessvärre har Bellis feber.Nu ligger den stora tjejen och sover i sin säng och snorar och rosslar. Den lilla tjejen i vagnen och snusar och låter som en liten duva emellanåt.Så nu passar jag också på att vila,detta kan vara lugnet före stormen!So long...
lördag 6 november 2010
Här kommer den!
Jag fick en undran om jag inte kunde berätta lite om förlossningen, jag har inte missat den jag har bara inte hunnit. Men bättre sent än aldrig, så här kommer den.
Fredag den 15 oktober vaknade jag någongång mellan 04-05 och kände som ett sendrag i magen. Eftersom jag hade haft förvärkar ganska länge så var det inget jag tänkte mer på. När jag sen vid 8 skulle gå upp och klä på Isabelle för att åka till dagis så kändes det fortfarande som sendrag och då vart jag lite mer fundersam. Velade lite om jag skulle ringa Olle och be honom lämna henne på dagis eller åka själv, blev att jag åkte själv för jag trodde att det som alla andra gånger skulle gå över. Jag åkte hem och åt frukost och la mig i soffan, sendraget kom oftare och kändes lite mer. Började klocka och när det var 7 minuter mellan "sendragen" så ringde jag Olle och frågade vad jag skulle göra. Vid det här laget var jag fortfarande inte säker på om det verkligen var riktiga värkar.
Olle kom hem,vi ringde förlossningen och åkte.
12.30 checkade vi in och fick ett rum (nr 8). Kom in en barnmorska och tog lite uppgifter och berättade att dom precis skulle göra ett personalbyte, så det skulle bli en annan som var med vid förlossningen. När hon kom in nästa gång frågade hon om det gick bra om vi fick en barnmorskestudent med oss och vi tyckte att det inte gjorde något.
Efter ett tag så kom bmstudenten in och hälsade och berättade vad hon skulle göra osv.
Det sattes nål, togs ett blodprov och så satte dom på dom där banden så man kan se och höra bebisens hjärtljud och se värkarna.
Sen sattes det igång med undersökning, vilket blev dubbelt upp eftersom bmstudenten också skulle få en chans att lära sig.
Jag måste verkligen rekommendera att om ni får möjlighet att ha en "lärling" med så ha det, rackarns så mycket jag lärde mig. Men det kan ju bero på att jag är så nyfiken också, jag var nog lika intresserad som studenten.
Dessvärre så var det inte lika kul att själva "öppningen" gick segt och på ca 5 timmar hade jag bara öppnat mig 3cm(var öppen ca 3cm vid första undersökningen). Vi fick ta ett break och åka ner på stan eller gå och äta, men vi vankade i en korridor istället någon timme. Tillbaka upp till rummet och en undersökning, någon cm till men inte mer.
Nu hade jag börjat att ge upp att bebisen överhuvudtaget skulle komma ut. Bm och bmstudenten gick ut, efter tre minuter kommer dom in igen och säger "jaha här ska det födas barn innan vi går hem". Dom har gått in i fel rum var min första reaktion. "Vi har diskuterat med vår doktor hur läget är, att det inte händer så mycket. Så nu tar vi hål på hinnorna".
"Ta hål på hinnorna, men då kommer den ju ut"sa jag. Dom skrattade och frågade om jag ångrade mig.
Dom tog hål på hinnorna och värkarna som jag knappt kände av blev genast mycket starkare. Blev frågade om jag inte ångrat mig om bedövning, dom sa att man fick ångra sig och att lite lustgas kan man ju iallafall ta. Men nix ingen bedövning, jag gick med på att pröva TENS (sånna där plattor som ger stötar). Men vilket skit, blev bara irriterad på dom.
En och en halv timme tog det från det att dom tog hål på hinnorna till vår lilla Lovisa kom ut.
Hon föddes 21.06 vilket är helt overkligt och jäkligt häftigt eftersom Isabelle är född 09.06!
Ja så gick det till i en lite kortare verison!
So long...
Fredag den 15 oktober vaknade jag någongång mellan 04-05 och kände som ett sendrag i magen. Eftersom jag hade haft förvärkar ganska länge så var det inget jag tänkte mer på. När jag sen vid 8 skulle gå upp och klä på Isabelle för att åka till dagis så kändes det fortfarande som sendrag och då vart jag lite mer fundersam. Velade lite om jag skulle ringa Olle och be honom lämna henne på dagis eller åka själv, blev att jag åkte själv för jag trodde att det som alla andra gånger skulle gå över. Jag åkte hem och åt frukost och la mig i soffan, sendraget kom oftare och kändes lite mer. Började klocka och när det var 7 minuter mellan "sendragen" så ringde jag Olle och frågade vad jag skulle göra. Vid det här laget var jag fortfarande inte säker på om det verkligen var riktiga värkar.
Olle kom hem,vi ringde förlossningen och åkte.
12.30 checkade vi in och fick ett rum (nr 8). Kom in en barnmorska och tog lite uppgifter och berättade att dom precis skulle göra ett personalbyte, så det skulle bli en annan som var med vid förlossningen. När hon kom in nästa gång frågade hon om det gick bra om vi fick en barnmorskestudent med oss och vi tyckte att det inte gjorde något.
Efter ett tag så kom bmstudenten in och hälsade och berättade vad hon skulle göra osv.
Det sattes nål, togs ett blodprov och så satte dom på dom där banden så man kan se och höra bebisens hjärtljud och se värkarna.
Sen sattes det igång med undersökning, vilket blev dubbelt upp eftersom bmstudenten också skulle få en chans att lära sig.
Jag måste verkligen rekommendera att om ni får möjlighet att ha en "lärling" med så ha det, rackarns så mycket jag lärde mig. Men det kan ju bero på att jag är så nyfiken också, jag var nog lika intresserad som studenten.
Dessvärre så var det inte lika kul att själva "öppningen" gick segt och på ca 5 timmar hade jag bara öppnat mig 3cm(var öppen ca 3cm vid första undersökningen). Vi fick ta ett break och åka ner på stan eller gå och äta, men vi vankade i en korridor istället någon timme. Tillbaka upp till rummet och en undersökning, någon cm till men inte mer.
Nu hade jag börjat att ge upp att bebisen överhuvudtaget skulle komma ut. Bm och bmstudenten gick ut, efter tre minuter kommer dom in igen och säger "jaha här ska det födas barn innan vi går hem". Dom har gått in i fel rum var min första reaktion. "Vi har diskuterat med vår doktor hur läget är, att det inte händer så mycket. Så nu tar vi hål på hinnorna".
"Ta hål på hinnorna, men då kommer den ju ut"sa jag. Dom skrattade och frågade om jag ångrade mig.
Dom tog hål på hinnorna och värkarna som jag knappt kände av blev genast mycket starkare. Blev frågade om jag inte ångrat mig om bedövning, dom sa att man fick ångra sig och att lite lustgas kan man ju iallafall ta. Men nix ingen bedövning, jag gick med på att pröva TENS (sånna där plattor som ger stötar). Men vilket skit, blev bara irriterad på dom.
En och en halv timme tog det från det att dom tog hål på hinnorna till vår lilla Lovisa kom ut.
Hon föddes 21.06 vilket är helt overkligt och jäkligt häftigt eftersom Isabelle är född 09.06!
Ja så gick det till i en lite kortare verison!
So long...
En vecka
Oj det är nästan en vecka sen jag gjorde ett inlägg, fy skäms på mig. Jag måste verkligen bli bättre på att göra inlägg.
Tänk att våran lilla bebis redan hunnit bli tre hela veckor, det har gått med en väldig fart. Men sen har vi ju den här vildingen att försöka handskas med och bara det är ett heltidsjobb. Hur orkar dom testa en hela tiden, från det dom slår upp ögonen till dom stänger igen dom på kvällen?
Jag vet inte hur många gånger den senaste veckan som jag tänkt att vi är ett fall för Supernanny. Lider ni brist på bra underhållning så är ni välkomna att komma och titta på vår cirkus.
Idag har vi hunnit inviga syskonvagnen och tänt ljus på ett par gravar på kyrkogården. Nu måste jag hinna läsa ikapp lite bloggar innan lilla ugglan vaknar och ska ha mat!
So long...
Tänk att våran lilla bebis redan hunnit bli tre hela veckor, det har gått med en väldig fart. Men sen har vi ju den här vildingen att försöka handskas med och bara det är ett heltidsjobb. Hur orkar dom testa en hela tiden, från det dom slår upp ögonen till dom stänger igen dom på kvällen?
Jag vet inte hur många gånger den senaste veckan som jag tänkt att vi är ett fall för Supernanny. Lider ni brist på bra underhållning så är ni välkomna att komma och titta på vår cirkus.
Idag har vi hunnit inviga syskonvagnen och tänt ljus på ett par gravar på kyrkogården. Nu måste jag hinna läsa ikapp lite bloggar innan lilla ugglan vaknar och ska ha mat!
So long...
söndag 31 oktober 2010
Söndag
Published with Blogger-droid v1.6.3
fredag 29 oktober 2010
Det här med namn
Nu är hon en egen person kan man säga, Lovisa har fått sitt personnummer och i och med det så ska vi också fylla i vad hon ska heta. Den här gången känns det ganska så enkelt, med Isabelle var det pest att fylla i namn- iallafall efternamnet.
När vi satt och skulle fylla i dessa papper för lite drygt två år sedan var det enkelt att bestämma i vilken ordning Isabelle skulle ha sina namn. Men när vi kom till vilket efternamn hon skulle ha var det allt annat än enkelt. Jag till och med grät, på riktigt!
Att ge henne båda våra efternamn var helt uteslutet eftersom hon har ett så pass långt förnamn och vi båda har långa efternamn. Tanken på att hon skulle ha Olles efternamn fick mig att känna det som om jag gett bort min dotter. Men jag fick ge mig och hon fick ta Olles efternamn.
Den här gången känns det inte lika illa, det är ju nästan självklart att Lovisa kommer att ha samma efternamn som Isabelle och Olle.
Det här med vad vi heter har Isabelle verkligen förstått, kan man kalla detta mobbing kanske(även fast det är sanningen)?!Så här säger hon: "Isabelle Lundsöm, pappa Lundsöm, bebis Lundsöm, INTE mamma Lundsöm" Det är väldigt noga att påpeka just att mamma INTE heter Lundsöm!
So long...
När vi satt och skulle fylla i dessa papper för lite drygt två år sedan var det enkelt att bestämma i vilken ordning Isabelle skulle ha sina namn. Men när vi kom till vilket efternamn hon skulle ha var det allt annat än enkelt. Jag till och med grät, på riktigt!
Att ge henne båda våra efternamn var helt uteslutet eftersom hon har ett så pass långt förnamn och vi båda har långa efternamn. Tanken på att hon skulle ha Olles efternamn fick mig att känna det som om jag gett bort min dotter. Men jag fick ge mig och hon fick ta Olles efternamn.
Den här gången känns det inte lika illa, det är ju nästan självklart att Lovisa kommer att ha samma efternamn som Isabelle och Olle.
Det här med vad vi heter har Isabelle verkligen förstått, kan man kalla detta mobbing kanske(även fast det är sanningen)?!Så här säger hon: "Isabelle Lundsöm, pappa Lundsöm, bebis Lundsöm, INTE mamma Lundsöm" Det är väldigt noga att påpeka just att mamma INTE heter Lundsöm!
So long...
onsdag 27 oktober 2010
KAOS!
Under dom här tolv dagarna som vi har varit fyra i familjen så har man fått smaka på ett och annat. Dels hur underbart det är att ha fler barn men också hur lite som behövs för att det ska bli kaotiskt.
En sån liten sak som att handla tillexempel. Igår efter vi varit ute och flaxat lite så skulle Olle springa in på en affär för att köpa pyttipanna, vi andra skulle sitta kvar. Isabelle satt som ett ljus i sin bilstol fram, Lovisa sov i babyskyddet brevid mig i baksätet allt var frid och fröjd. Men så fort Olle stängde bildörren börjar Isabelle sparka, skrika och gråta för att hon inte fick följa med in i affären. Lovisa vaknar och bestämmer sig för att skrika i kapp med syrran, där sitter jag och inser att det behövs väldigt lite för att det ska utbryta ett kaos. Bilen som stod parkerad brevid oss blev min räddning från detta kaos. Isabelle upptäcker att det sitter en pojke i bilen brevid och börjar prata med honom istället för att skrika och Lovisa somnar snällt om när jag ruskar lite på babyskyddet.
Det var inte många minuter som denna cirkus höll på, men när man satt mitt i det så kändes det som en evighet.
Jag bara undrar hur jag ska klara mig själv nästa vecka när Olle börjar jobba igen.
Hur klarar man en bebis som ska äta titt som tätt och en helvild tvååring på egen hand??
Det kan ju bli intressant, men det an också bli ett kaos utan desslike.
So long...
En sån liten sak som att handla tillexempel. Igår efter vi varit ute och flaxat lite så skulle Olle springa in på en affär för att köpa pyttipanna, vi andra skulle sitta kvar. Isabelle satt som ett ljus i sin bilstol fram, Lovisa sov i babyskyddet brevid mig i baksätet allt var frid och fröjd. Men så fort Olle stängde bildörren börjar Isabelle sparka, skrika och gråta för att hon inte fick följa med in i affären. Lovisa vaknar och bestämmer sig för att skrika i kapp med syrran, där sitter jag och inser att det behövs väldigt lite för att det ska utbryta ett kaos. Bilen som stod parkerad brevid oss blev min räddning från detta kaos. Isabelle upptäcker att det sitter en pojke i bilen brevid och börjar prata med honom istället för att skrika och Lovisa somnar snällt om när jag ruskar lite på babyskyddet.
Det var inte många minuter som denna cirkus höll på, men när man satt mitt i det så kändes det som en evighet.
Jag bara undrar hur jag ska klara mig själv nästa vecka när Olle börjar jobba igen.
Hur klarar man en bebis som ska äta titt som tätt och en helvild tvååring på egen hand??
Det kan ju bli intressant, men det an också bli ett kaos utan desslike.
So long...
söndag 24 oktober 2010
Presenter
Published with Blogger-droid v1.6.3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
