Om jag bara kunde...

...få leva om tisdagen för exakt en vecka sedan. Då skulle jag välja en annan mat än grillat och då hade Isabelles ben aldrig sett ut som ett ben på en mumie.

Vi var till distriktan för att få benet omlagt och förhoppningsvis få ett besked om att det såg bättre ut och att hon ev skulle få slippa plåster på den övre såret, men icke. När hon tog bort omläggningen som satt där så var det otroligt nära till tårarna, men jag försökte hålla dom borta för Isabelles skull. Vad sjutton har vi gjort med vår dotter? Hur kunde vi låta detta hända henne?
Såren såg värre ut och vi kommer att få åka dit och lägga om det, som distriktan sa "ja när det ser ut så här så ska man inte lägga över omläggningen på föräldrarna".

Jag har så otroligt dåligt samvete när jag ser hennes omplåstrade ben och det blir ännu värre när man har sett att såren inte blivit bättre. Jag skulle göra vad som helst för att få detta ogjort, men jag vet också att olyckor händer och det var ingens fel att det hände. Men vad hjälper det när det dåliga samvetet finns där och det skär i hjärtat av att veta att det har hänt. En liten liten tröst i allt det här är att Isabelle är en otroligt tuff tjej och verkar inte bry sig det minsta om benet och säger inte ett enda pip när vi varit och fått det omlagt.

So long...