Tack!

Tack alla som har brytt sig och frågat hur Isabelle mår efter hennes förkylningsastma.

Hon mår bra och är frisk igen, endast lite snorig (som alla andra också verkar vara). Till både hennes och våran stora lycka så kunde hon gå till dagis igår och hon älskar det! Nu återstår bara att se hur det går med lämningen och förhoppningsvis kan hon vara där själv från nästa vecka. Men man vet ju att det kan komma ett bakslag närsomhelst.

So long...

Nästan klart!

Nu så är två av dom tre etapperna klara. Givetvis är det fler saker som måste göras men jag räknar bara dom största sakerna. Små fixet är ju något som alltid kommer till iallafall.

Utanför dörren har vi lagt marksten, förut var det bara gräs och några få trädgårdsplattor. Ni kan ju tänka er hur geggigt och fint det var höst och vår.

Före:

Efter:

Kvar är att fixa en gång mellan trappen och parkeringen, vi hoppas att kanske hinna med parkeringen innan vintern också. Vi får helt enkelt se, hinner vi så är det en bonus!!

So long...

Många tårar....

Mina ögon är svullna, gör ont och blir tårögda lite då och då. Men har man gråtit sen tidigt i morse så är det inte så konstigt att ögonen svullnar.

Inatt hämtade Olle en väldigt varm och tungandad lite Isabelle som har vaknat,skrikit och gråtit med ungefär en halvtimmes mellanrum hela natten. Sen runt fyra,fem-tiden så har jag knappt sovit en blund. Isabelle har verkligen fått kämpa för att få ut luften, det har pipit långt ner i bröstet och hon har andats snabbt.
Det är så otroligt plågsamt att se sitt barn har det svårt och man känner sig så ensam och hjälplös.

Olle ringde till vårdcentralen som sa att vi skulle ge henne ventoline. Nu är jag kanske lite för överbeskyddande men hur kan"tanten" i telefonen som varken hört eller sett henne, bara säga att man ska ge luftrörsvidgande? Nej låter ett barn så illa så ska man ta det säkra före det osäkra (enligt min mening) och låta en doktor kolla och lyssna.

När vi varit uppe en stund och det inte blivit bättre utan värre bestämde vi oss för att bara åka in till vårdcentralen utan att ha fått någon tid. Vid det här laget orkade hon nästan inte stå, vi fick inte i henne någon vätska och hon kunde nästan inte få fram ett ord för att det var så ansträngt med andningen.

Väl framme så fick vi väldigt snabb hjälp och hon fick inhalera två olika sorters medicin. På bara någon minut så hade vi fått tillbaka våran Isabelle, någorlunda pigg och nu kunde hon till och med prata och ville ha kallt vatten.
Det var en sån otroligt lättnad att se henne tillbaka till sitt vanliga jag igen, ja nästan iallafall. Efter att hon fått inhalera två gånger, tagit sänkan och doktorn lyssnat en gång till fick vi åka hem. Diagnosen är att hon fått förkylningsastma.

Tyvärr hann vi bara hem sen började hon låta igen, men inte i närheten av det hon gjorde innan hon fick medicin. Nu är det alvedon mot febern och flytande ventoline som gäller och vi hoppas att det är en väldigt kortvarig förkylning.

Nu ska vi mysa och bara pyssla om vår lilla goding!!

So long...

Idiot!

Jag är arg!Jag är så arg att det ryker ur öronen på mig. Hade jag inte varit gravid hade jag tagit en lååååååång promenad för att avarga mig. Nu får jag nöja mig med att sitta här och skriva istället, då håller iallafall sammandragningarna sig borta (tills jag reser på mig).

Dagen innan alla dom här regndagarna var vi ute på tomten och höll på med vårt "lilla" projekt, självklart hade vi (jag) tagit ut kameran för att kunna "dokumentera" de olika projektetapperna. Inga konstigheter med det eller hur?
Idag när vi kommer ut efter maten vill Isabelle gunga, jag står och planterar och tittar mot gungställningen på Olle och Bellis. Vad ser jag om inte kameran, den har alltså hängt ute i allt regn och vi kan ju inte göra annat än att säga tack och goodbye till den.

Förstår ni vilken katastrof det här är?? Om ett tag kommer en liten bebis födas och vi har ingen kamera. Jag får väl bita i det sura äpplet och köpa en ny, hoppas bara att det blir innan bebisen kommer. Annars annars annars......ja vad händer annars? Det går bara inte, det får bara inte hända att den vill komma ut när vi inte har en kamera. Och NEJ mobilen duger absolut inte i det sammanhanget!

So long...

En efterlängtad dag!

Ja idag är det första dagen på inskolningen på dagis. Känner mig lite utanför som inte får följa med och se vad hon tycker om det,hur det ser ut, rutiner osv. Jag får snällt sitta här hemma och vänta på en rappport.

Jag hoppas att märklapparna jag beställt kommer idag så jag kan märka resten av kläderna. Vissa har bara fått en tillfällig märkning i väntan på lapparna.
Har ni inte redan sett dom så kolla in dom här märklapparna!

När dom kommer hem fortsätter vi med vårt projekt. Vi har tre etapper att göra och vi är nu på etapp nummer två. Ska bli så kul att se det färdiga resultatet och det kommer bli kanonbra!

So long...

Jippie

Nu är det äntligen påkopplat och klart med både vatten och avlopp.Det är bara fixet inne kvar nu innan vi kan använda det.So long...

Published with Blogger-droid v1.5.3.1

Ordförråd

Jag tänker inte skriva att jag undrar var ens barn får sitt ordförråd ifrån, för det vet vi ju alla innerstinne fast vi ogärna vill erkänna det.

När vi satt och åt lunch idag så pratade vi om hur vi ska göra med det väldiga buskage som växer utanför ytterdörren. Det var säkert väldigt välplanerat och snyggt från början, men nu x antal år senare, ser det bara vildvuxet och bedrövligt ut. Olle säger då till Isabelle "tänk Bellis vilken bra pulkabacke det skulle bli om man tog bort buskarna". Isabelle är kvick och svarar "Jaaa, fy fan".

När hon säger det och skrynklar näsan så där sött som bara hon gör och sedan börjar skratta kan man inte hålla sig för skratt. Jag höll på att sätta vattenmelonen i halsen när jag försökte att inte skratta och fick lov att gå ifrån bordet.

Hur gör/gjorde ni, kan ni hålla er för skratt när barnen säger sånna saker i så klockrena sammanhang?
Det är en annan sak om dom bara går runt och säger det, sånna gånger är det ju inte ens kul ,men i det här fallet passade det ju in i sammanhanget Sen blir man ju så förvånad när det hoppar grodor ur munnen på dom så där plötsligt.

So long...

Vecka 32

31+0 och det känns som om målet närmar sig med jättekliv. Jag känner mig sprickfärdig.Andra tycker att magen är liten,men jag tycker den är fullt tillräcklig. So long...

Published with Blogger-droid v1.5.2

Isabelles tvåårsdag!

Igår fyllde vårt lilla charmtroll två år!!Vart tar alla dagar som blir till år vägen?

Så gårdagen var minst sagt hektiskt, med kalasande,bakning,tårttillverkning och paketöppning. Med en hemskt elak bacill i kroppen så kan det allra minsta verkligen bli påfrestande, men att ställa in min lilla älsklings firande finns och fanns inte på världskartan.

Paket öppning på morgonen

Klart födelsedagsbarnet ska vara med och baka

Moa och Jessica kom på lite kalas

The cake

Jag blev inte riktigt nöjd med resultatet, men hur ofta blir det som på bilden? Inte alls ofta och det hade jag inte räknat med men bättre än så här tycker jag att jag hade kunnat. Tur att hon fyller år en gång om året och att vi snart får en till födelsedag. Här ska bakas tårtor i alla dess färger och former. Jag längtar redan!!! Men jag vill inte ha den här elaka förkylning vid deras födelsedagar något mer, tack!

So long...

Festligt

Igår kväll var jag på mitt första bröllop, det var spännande och verkligen jättefint. God mat och trevligt och jag blev beroende av det som serverades till efterrätt, vaknade till och med i natt och kände att en sån bakelse måste jag bara ha. Den var så otroligt god! En sån vill jag ha på mitt (ja drömma kan man ju få göra) bröllop, fast i tårtform. Och på tal om tårta - Annelie, kommer du ihåg att du lovat att stå för tårtan på vårt bröllop(som sagt drömma kan man ju få göra)??

Gårdagen hade varit ännu bättre om jag hade varit pigg, när jag för en gångsskull kände mig hyfsat pigg och i form vad händer då? Jo då får man feber och megaont i hela kroppen. Så dagen har jag tillbringat i sängen och i soffan inlindad i täcke som en mumie.

So long...

Jodå vi lever!

Tiden går så otroligt fort och man hinner inte ens hälften av det som man skulle vilja hinna. Men i mitt fall så är det inte tiden som är boven utan kroppen som hindrar mig. På något sätt har vi hunnit göra en hel del saker iallafall.

Vi har hunnit haft ett väldigt efterlängtat besök av en av dom jag känt längst. Vi har gått i samma klass ettan till trean, sen flyttade hon till USA och kom tillbaka höstterminen i åttan. Vi hann då gå en termin tillsammans igen, sen var det vi som flyttade hit. På något underligt sätt har jag dom senaste gångerna lyckats vara gravid när hon ska komma och hälsa på. Förra gången bestämde sig Isabelle för att komma ut just när hon skulle komma så vi fick ställa in.

Tusen tack Linda för att du kom och hälsade på oss. Hoppas det blir snart igen, saknar dig!

Isabelle tycker att det är tråkigt att ingen orkar sitta och läsa igenom hela boklådan nu när Linda åkt. Så hon läser för djuren!

Bellis ben har börjat läka fint och vi kan nu lägga om det själva. Det övre såret är så pass fint så det inte behöver läggas om alls, bara lite kvar på den undre.

Idag blir det en lugn dag (om jag nu kan ta det lugnare än jag redan gör) så jag orkar gå på bröllop ikväll!

So long...