Många tårar....

Mina ögon är svullna, gör ont och blir tårögda lite då och då. Men har man gråtit sen tidigt i morse så är det inte så konstigt att ögonen svullnar.

Inatt hämtade Olle en väldigt varm och tungandad lite Isabelle som har vaknat,skrikit och gråtit med ungefär en halvtimmes mellanrum hela natten. Sen runt fyra,fem-tiden så har jag knappt sovit en blund. Isabelle har verkligen fått kämpa för att få ut luften, det har pipit långt ner i bröstet och hon har andats snabbt.
Det är så otroligt plågsamt att se sitt barn har det svårt och man känner sig så ensam och hjälplös.

Olle ringde till vårdcentralen som sa att vi skulle ge henne ventoline. Nu är jag kanske lite för överbeskyddande men hur kan"tanten" i telefonen som varken hört eller sett henne, bara säga att man ska ge luftrörsvidgande? Nej låter ett barn så illa så ska man ta det säkra före det osäkra (enligt min mening) och låta en doktor kolla och lyssna.

När vi varit uppe en stund och det inte blivit bättre utan värre bestämde vi oss för att bara åka in till vårdcentralen utan att ha fått någon tid. Vid det här laget orkade hon nästan inte stå, vi fick inte i henne någon vätska och hon kunde nästan inte få fram ett ord för att det var så ansträngt med andningen.

Väl framme så fick vi väldigt snabb hjälp och hon fick inhalera två olika sorters medicin. På bara någon minut så hade vi fått tillbaka våran Isabelle, någorlunda pigg och nu kunde hon till och med prata och ville ha kallt vatten.
Det var en sån otroligt lättnad att se henne tillbaka till sitt vanliga jag igen, ja nästan iallafall. Efter att hon fått inhalera två gånger, tagit sänkan och doktorn lyssnat en gång till fick vi åka hem. Diagnosen är att hon fått förkylningsastma.

Tyvärr hann vi bara hem sen började hon låta igen, men inte i närheten av det hon gjorde innan hon fick medicin. Nu är det alvedon mot febern och flytande ventoline som gäller och vi hoppas att det är en väldigt kortvarig förkylning.

Nu ska vi mysa och bara pyssla om vår lilla goding!!

So long...