Ordförråd

Jag tänker inte skriva att jag undrar var ens barn får sitt ordförråd ifrån, för det vet vi ju alla innerstinne fast vi ogärna vill erkänna det.

När vi satt och åt lunch idag så pratade vi om hur vi ska göra med det väldiga buskage som växer utanför ytterdörren. Det var säkert väldigt välplanerat och snyggt från början, men nu x antal år senare, ser det bara vildvuxet och bedrövligt ut. Olle säger då till Isabelle "tänk Bellis vilken bra pulkabacke det skulle bli om man tog bort buskarna". Isabelle är kvick och svarar "Jaaa, fy fan".

När hon säger det och skrynklar näsan så där sött som bara hon gör och sedan börjar skratta kan man inte hålla sig för skratt. Jag höll på att sätta vattenmelonen i halsen när jag försökte att inte skratta och fick lov att gå ifrån bordet.

Hur gör/gjorde ni, kan ni hålla er för skratt när barnen säger sånna saker i så klockrena sammanhang?
Det är en annan sak om dom bara går runt och säger det, sånna gånger är det ju inte ens kul ,men i det här fallet passade det ju in i sammanhanget Sen blir man ju så förvånad när det hoppar grodor ur munnen på dom så där plötsligt.

So long...